Lokförare

 Ovanstående citat är hämtat ur SJ:s tjänstgöringsreglemente från 1874. Förutom detta ansvar skulle lokföraren "vara skicklig arbetare" och ha kunskaper för att underhålla sitt lok och till och med göra mindre reparationer för att göra loket kördugligt tills det kom in till verkstad.

 Lokföraren är lokets och tågets förare  

Lokföraren var ansvarig för att hålla den gällande hastigheten och att iaktta signalerna utmed banan. Det gällde också att lokföraren hade god kännedom om banan, han skulle känna till lutningar och krökar. Detta var viktigt, dels för att kunna hålla så jämn hastighet som möjlighet utan snabba inbromsningar och ryckig gång, dels för att kunna styra ångpannans matning och eldning.

De första lokförarna vid SJ och de enskilda (privata) järnvägarna var ofta engelsmän som lärde upp svenskar till att bli lokförare. En del av dem stannade kvar och blev svenska medborgare, en del återvände till England.

Lokföraren ansvarade också för lokets utrustning. Med på loket skulle följande inventarier finnas:

• 1 hammare
• 1 handyxa
• 2 plattmejslar
• 2 kryssmejslar
• 1 tennhammare
• 1 kniptång
• 3 filar om 10 tums längd, en platt, en halvrund och en rund
• 1 sats löskopplingskilar för pistonhuvudet
• 1 bunt järntråd
• 1 hake att draga ut packning ur boxar
• 6 rörpluggar av trä
• 1 bunt starkt segelgarn
• sättskruvar, små muttrar och sprintar till ombyte
• hampa, mönja, olja, talg, smörjvekar, svavelblomma, torkbomull
• Inventariebok över dessa redskap

Källa: Tjänstgöringsreglemente vid Statens Järnvägar 1874

Sveriges första kvinnliga lokförare

År 1972 anställdes Sveriges första kvinnliga lokförare. Det var Ulla-Brita Neibig som den 10 juni började sin anställning som lokförare på järnvägen. Hon började sin karriär med att arbeta som spärrvakt i Stockholm. Senare utbildade hon sig till tunneltågförare, spårvagnsförare och så småningom lokförare vid Roslagsbanan. Hon blev då Sveriges första kvinnliga lokförare och var vid tillfället även den yngsta.