Staket och inhägnader
Från järnvägens start år 1856 inhägnades Statens Järnvägars områden för att så långt det var möjligt hålla banan fri från intrång. Inhägnaden var också till för att märka ut ägogränser mot omgivande ägor.
Inhägnaderna har varit av olika slag inom SJ. Från början var det vanligt med gärdesgårdar och slanstängsel. Slanstängsel bestod av tre eller fyra liggande slanor med stolpar med 3 meters avstånd.
Utformningen av inhägnaden styrdes mycket av tillgången på material. Fanns det till exempel rikligt med sten kunde de användas för att bygga murar.
Vid sekelskiftet 1900 blev det vanligt att sätta upp staket som bestod av träribbor och ståltråd. Den här stakettypen kallades Idealstaket.
På platser där det fanns naturliga avgränsningar som till exempel vid vattendrag och branta bergssluttningar satte man inte upp någon inhägnad. Utmed järnvägen Luleå-Riksgränsen och öde fjälltrakter gjordes inte heller några inhägnader. Ett undantag var sträckan Gällivare-Riksgränsen där ledningsstängsel sattes upp för att skydda renar vid vår- och höstflyttningar.
År 2008 kunde Järnvägsmuseet visa en staketmaskin. Staketmaskinen ägs och förvaras av Nässjö hembygdsförening. Enligt vad som är känt ska det vara den enda bevarade staketmaskinen som finns.