Staten som trädgårdsmästare

[vit text som visas på svart bakgrund: Denna film berättar om resultaten från doktorsavhandlingen ”Staten som trädgårdsmästare, järnvägens planteringar från naturförsköningskonst till testamente.”]

ANNA LINDGREN:   [Anna står i en trädgård med Hennans station bakom sig. Ett mörkrött äldre tåg syns till höger] Doktorsavhandlingen, den heter Staten som trädgårdsmästare, järnvägens planteringar från naturförsköningskonst till testamente, och där har jag undersökt vilka händelser och ideal som präglade järnvägens planteringar, först under uppbyggnadsfasen 1855–1875 och sen under nedskärningsfasen 1955–1975.

[Hennans station och dess park visas. En beige byggnad med rödbruna knutar] Nu befinner vi oss i Hennans stationspark som ligger på Järnvägsmuseet i Gävle och den här parken den anlades till den Statliga järnvägens 150-årsjubileum 2006, och den här parken den är tänkt att skildra hur parkerna runt stationer såg ut på 1940-, 1950-talen, och bakom mig här så har jag Hennans stationshus som också flyttades hit till järnvägens 150-årjubileum. Och Hennans station kommer från nordvästra Hälsingland, orten Hennan. Den byggnaden kunde inte vara kvar där på platsen och då kunde den flyttas hit i stället. Och det stationshuset som många andra stationshus moderniserades på 1940- och 1950-talet, så invändigt så är det den tiden som präglar byggnaden och det gör också den här parken då, stationsparken, som också visar hur stationsparkerna såg ut i mitten av 1900-talet.

[Anna befinner sig i en anna del av parken] Nu befinner vi oss i ena änden av Hennans stationspark, och den här parken den är ju anlagd så som parkerna såg ut under 1940- och 1950-talet vid landets stationshus, och det finns en hel del typiska element i den här parken. Vi har till exempel de raka och böjda häckformerna. [Anna visar flera låga häckar] [stenplattor på marken visas] Det skulle vara välklippta häckar, välklippta gräsmattor och som lite kontrast till det här så finns också en hel del stenmaterial, så stensatta kanter, kalkstensplattor i oregelbundna former och de ligger ofta då i anslutning till sittbänkar av trä på stenfundament.

[Anna står i parken och berättar] Det går att dela in järnvägens planteringar i tre olika kategorier och den första är prydnadsplanteringar, som vi ser exempel på här i Hennans stationspark. Och prydnadsplanteringar förekom inte bara då i stationsparker och i rabatter längst byggnader i järnvägsmiljöer som hotell och verkstäder, utan också i anslutning till de anställdas bostadshus. Sen har vi en annan kategori som är skyddsplanteringar och då var det längst banan vanligt med gräs som band marken, det var vanligt med buskar och alléer och häckar. [Äldre bilder visas på hur skyddsplanteringarna såg ut. Det kunde vara rejäla buskar och träd som skyddade] Och de här skyddsplanteringarna de skulle skydda mot starka vindar, mot snö och också mot brandrisken, för så länge det fanns ånglok så var det en ganska stor brandrisk, och då skyddade växterna mot den här brandrisken.

[Anna rör sig i stationsparken och berättar vidare] Den tredje kategorin det är planteringar för husbehov och i järnvägens miljöer så bodde en hel del anställda till järnvägen i egna byggnader, som banvaktsstugor och banmästarbostäder, men som här i Hennans stationshus så fanns en stationsmästarbostad på övervåningen och den familjen hade också ett utrymme för odlingar, [äldre bilder på en familj och dess trädgårdsodlingar] odlingar för husbehov med bärbuskar och fruktträd, och till och med sädesslag odlades också, men sen hade de också sina prydnadsplanteringar så klart.

[Anna rör sig i stationsparken längs det anliggande tåget och berättar vidare] Ja, det går ju att fundera över hur det kommer sig att så här omfattande grönytor anlades till ett färdmedel som tåg, och det jag har kommit fram till det är att det var en självklarhet att planteringar skulle anläggas längst de första järnvägarna och väldigt långt fram i tiden. [en äldre bild visas där det är flera stora pallkragar där det odlas växter]Det fanns en uppfattning om att planteringar bidrog till nyttan med järnväg, så från att de första stambanorna anlades så ingick planteringar som en integrerad del i järnvägssystemet och gjorde så ganska långt fram i tiden. Den första tidens planteringar präglades av ideal om naturförsköningskonst som innebar att man såg landskapet som en helhet. Det var viktigt med skönhet och man betonade också odling på vetenskaplig grund.

Och om vi sen hoppar framåt i tiden så ändrades uppfattningarna om vad som var viktigt och vad som skulle prioriteras, och när rationaliseringen började göra sig gällande och ekonomiska sparkrav kom så minskades antalet planteringarna och resurserna till dem. [man ser stora urnor med tagetes i. Urnorna är små nedtill, och större upptill, och har ett räfflat, snäckliknande mönster] Det som också är typiskt för parker från mitten av 1900-talet är den här typen av urnor med sommarblommor i, och här har vi till exempel tagetes som var typiskt för den tiden, populär blomma än i dag. Och de här urnorna de var vanligt förekommande, precis på det här sättet på var sin sida om stationshuset och sen har de ändrat lite utformning övertid, så när vi kommer in på 1960- och 1970-talet då övergick det till att bli trälådor och lite förenklade former, men de här är väldigt typiska för den här tidens parker från mitten av 1900-talet.

[Anna sitter på en bänk i stationsparken, under en hängbjörk, och berättar] De allra första planeringarna de anlades av lokala trädgårdsmästare, så de första sträckorna av stambanorna invigdes 1856, bara året efter att den här stora byggnadsinsatsen hade börjat, och till de här järnvägsstationerna så anlitades lokala trädgårdsmästare av den ingenjör som var ansvarig för respektive sträcka, en så kallad arbetsstation. Och de lokala trädgårdsmästarna, de försåg järnvägen med planteringar och ganska snart så anställde järnvägen egna trädgårdsmästare till skötsel, först på säsongsbasis och efter några år på helårsbasis. Och i mitten av 1860-talet då byggdes det upp en hel trädgårdsorganisation inom Statens järnvägar. Så järnvägen anlitade samordnare, trädgårdsexperter, de anställde trädgårdsmästare och de anlade växtdepåer, alltså stora plantskolor där järnvägen själv köpte in och sådde och förökade och också vinterförvarade växter, så att det här blev en stor egen trädgårdsorganisation.

Järnvägens planteringar var väldigt omfattande och det var stora ytor som tog sig anspråk för att anlägga planteringar i anslutning till stationshus, som vi ser här vid Hennans stationspark. Och det handlade också om planteringar längst banan, gräsytor, buskplanteringar och alléer, så långa, långa sträckor, och det handlade också om planteringar där järnvägens anställda hade sina bostäder, så sammantaget blir det här väldigt stora ytor. Och när det gäller stationer så fanns det som mest ungefär 3 500 stationer, lite över den siffran till och med, och vid så många platser fanns det då stationsparker, plus tusentals bostäder för de anställda och alla dessa järnvägssträckor som också skulle skyddas med planeringar, så sammantaget så var det en väldigt omfattande verksamhet.

Och funktionerna av stationsparkerna var under ganska lång tid att det var platser att vistas i, så till de här utrymmena som på många ställen var helt nya i sitt slag. Många mindre orter hade ju inte den här typen av planteringar innan, så här kom järnvägen med någonting helt nytt, att det var öppet för allmänheten att besöka de här parkerna, men så klart till resenärer också. Så i parkerna fanns möjlighet till skugga, som här, att sitta under träd och just den här bänken är just typiskt för mitten av 1900-talet, som ger väldigt bra skugga och det behövdes ju i väntan på tåg. Och i parkanläggningarna så byggdes det ofta upp som små rum där man kunde sitta och vila och vänta, så den ursprungliga funktionen för parkerna var att det var ställen att vistas i. Men det här kommer att ändras när samhället förändrades och nya ideal blev gällande så övergick de här anläggningarna, stationsanläggningarna, till att bli passager att passera, så funktion förändrades.

[Olika delar av stationsparken visas. Anna berättar vidare med en faluröd byggnad bakom sig] Järnvägens planteringar har sett olika ut under olika tider och följt rådande stilideal, så det som har varit modernt under olika perioder, det har också visat sig i planteringarna i växtmaterial och i strukturer. Och just där jag står nu så har vi en typ av plantering som förekom under många decennier, en så kallad stoppbox plantering, så i slutet av ett spår där det tog stopp, där finns det en anordning så att inte vagnen eller loket kan åka vidare, utan det står verkligen stilla där. [en stor järnstruktur syns som är längst ut på ett järnvägsspår. En prydlig växtlighet växer runt järnstrukturen] Och under många år så valde man att planera just den ytan som syns bakom mig, den är planterad med växtmaterial typiskt för mitten av 1900-talet för att hänga ihop med Hennans stationspark och tidsskiktet här. Så där finns det vildvin och där finns det pioner som var vanligt under den här tiden. [en äldre bild visas på en trädgård med skyltar] Just här så har vi inte än i alla fall försett de här växterna med skyltar, vilket var det vanliga under ganska lång del av 1900-talet, så det fanns en idé om att sprida kunskap om växter och väcka intresse för växter. Och den här idén den verkar ha funnits med ända från 1800-talet, men förstärktes under första halvan av 1900-talet, det blev som en folkbildnings idé. Det skulle spridas intresse för växter och vad det går att göra för intressant med dem, både som prydnadsplaneringar, men även ätbara växter.

[Anna är nu inomhus i ett arkivliknande rum med Fredrik Gahm, intendent, brevid sig. Många tavlor finns på väggar och i hyllor] Många av järnvägens planteringar är numera borta, överasfalterade eller ersatta med stenplattor eller till och med övervuxna, så hur kan vi då veta någonting om hur de här planteringarna såg ut och hur de kom till? Jo, då finns det historiskt källmaterial av olika slag. Nu befinner vi oss i Järnvägsmuseets föremålssamling, just det här är konstsamlingen, och här har vi ett exempel på ledtrådar till hur järnvägens planteringar har sett ut. Så om vi tittar här så har vi en målning, ett exempel på hur ett historiskt material kan ge ledtrådar till hur planteringarna såg ut. [på tavlan kan man se en prydligt skött gräsmatta och några yngre träd nära nere till vänster. I bakgrunden kan man skymta tätare äldre träd på linje] Och här har vi ett exempel på en icke statlig järnväg, alltså en enskild järnväg, och det är Gävle-Dala järnväg som hade en station i Gävle där nuvarande Alderholmen är belägen. Och på den här målningen där konstnären Blombergsson har fångat tiden runt 1860, så syns tydligt gräsmattor med raka avslutade kanter i böjda former och ganska nyplanterade träd, så en trädrad på det här sättet. Och i bakgrunden så syns också en lite tätare trädrad som troligtvis är ett exempel på hur befintlig grönska passades in i de här nya järnvägsmiljöerna. Den allén har vuxit en tid innan järnvägen kom till runt 1860-talet.

[Anna är i ett annat rum, järnvägsarkivet, med intendent Robert Herpai brevid sig. Han drar ut en låda med en stor gammal ritning inuti] Nu befinner vi oss i Järnvägsmuseets arkiv, och där finns en hel del material som berättar om järnvägens planteringar under olika tidsperioder. Den här ritningen den visar en av de första trädskolorna, den som anlades i Alingsås år 1866, och det här är en väldigt tidig ritning med en planeringslista och tydligt visat hur de här planteringarna skulle anläggas och också trädgårdsmästarbostaden som fanns i ena änden av trädskolan. Och den här typen av trädskolor anlades på flera platser längs järnvägen, och trädskolorna försåg då järnvägssträckor med planeringar av olika slag. I Järnvägensmuseets arkiv så finns ritningar, och här framför oss så har vi några från 1870-talet, bangårdsritningar, som visar planteringar ganska detaljerat. [olika delar av ritningar på stationsparkerna syns, med tydligt markerade delar för olika rabatter] Om vi letar oss lite neråt här så har vi ett spännande exempel från Aneby station, och den här ritningen den visar stationshuset i mitten med en rundel strax framför stationshuset, och stationshuset omges av prydnadsplaneringar och en park. Och sen finns det också utritat bostäder för de anställda, med prydnadsplanteringar och med odlingar för husbehov. Och det som också finns i Aneby, det är en trädskola, en av lite mindre slag med tydligt utritat på ritningen kvarteren där växtmaterial odlades. Till den här ritningen så finns också en lista över de anställda vid järnvägen, vilka markytor de använde och hur de odlades, så den här typen av källmaterial berättar väldigt mycket om järnvägens planteringar.

[Anna syns åter igen sitta under hängbjörken och berätta] Planteringarna som anlades då redan från mitten av 1800-talet, det verkar som att det har varit liksom en naturlig del, en självklar del när järnvägarna byggdes, att det var helt integrerat att anlägga planteringar i anslutning till den här nya tekniken som det var då i mitten på 1800-talet. [Anna berättar med Hennan station bakom sig] I mitten av 1900-talet så började ske en del förändringar. Järnvägen fick en hårdare ekonomisk situation och rationaliseringar blev som ett ledord. Det behövde skäras ner, det behövde bli mer effektivt och järnvägen skulle rationaliseras. Och det här hänger ihop med bilismens intåg, så privatbilismen blev större och större och tog över många transporter, liksom busstransporter. Så järnvägen hade en lite svårare situation under mitten av 1900-talet och det visade sig ju också i planteringar, de förenklades på olika sätt. Och 1963 så togs det ett riksdagsbeslut på en ny järnvägspolitik, och det här gjorde det ännu mer svårt för järnvägen med hårdare ekonomiska krav.

[Anna fortsätter berätta med Hennan station bakom sig] I Och när det gäller planteringarna då, så minskades antalet ytor, man förenklade, förenklade växtval och förenklade strukturer och så småningom så ledde det till och med till ett ganska omfattande beslut 1971. Så ledningen för Statens järnvägar beslutade då att den sista växtdepån som drevs i egen regi skulle läggas ner och ansvaret för planteringarna skulle flyttas från en central teknisk nivå ner till en lokal administrativ nivå. Och det här fick ganska stora konsekvenser och dessutom så fick trädgårdsmästarna helt andra arbetsuppgifter. De minskades ner till att handla om beskärning och besprutning, från att trädgårdsmästarna hade ansvaret för alla de här stora parkanläggningarna.

[text visas i vitt på svart bakgrund: Naturförsköningskonst var ett ideal under 1800-talet som strävade efter en helhetssyn på landskapet, skönhet och odling på vetenskaplig grund.]

[Anna berättar med Hennan station bakom sig] I Naturförsköningskonst är ju ett litet speciellt ord och det var då ett ideal som rådde under 1800-talet och många trädgårdsexperter strävade efter naturförsköningskonst, och då såg de landskapet som en helhet. De strävade efter bildning, de såg nytta med förädling, både av växter och människor som de uttryckte det. Och de värdesatte skönhet, skönhet och smak var ledord inom naturförsköningskonsten. Så det präglade mycket valet att anlägga planteringar från att järnvägarna började byggas.

Sen testamentet, då är det nästan motsatsen till [skrattar] naturförsköningskonst, och att jag valde det ordet, det har att göra med att när beslutet togs 1971 att planterings verksamheten skulle förändras inom den statliga järnvägen, då bestämdes också att varje distrikt skulle ta fram utredningar som faktiskt kallades för testamenten. Och de här utredningarna de redogjorde då för hur planteringarna såg ut och de innehöll också förslag hur planteringarna skulle fortsätta att skötas och förenklas och rationaliseras, så de stod nästan lite i kontrast till varandra, naturförsköningskonst och testamente.

[detaljer från Hennans stationspark visas, bland annat vackra lila blommor och en liten damm som en grodstaty sprutar vatten i] Hennans stationspark, det är vad jag känner till den största parken som går att besöka från den här tidsperioden som ska spegla tidsperioden 1940- och 1950-tal, men det finns några andra återställda parker längst järnvägarna och det finns också några rekonstruerade. [gamla bilder på stationer visas] Ganska nära här i Gästrikland har vi Storviks stationspark, den går att besöka, och det finns också fina exempel att se i till exempel Kumla, där finns det en stor del av 1800-talets park kvar tillsammans med nyanlagda planeringar. [Anna berättar med Hennan station bakom sig] Och nära Nässjö station finns också Esplanaden som ger en bild av hur järnvägens planteringar såg ut längre tillbaka i tiden, så det är bara några exempel, men det finns flera.

[en tjock doktorsavhandling ligger på ett bord] Doktorsavhandlingen kan man beställa på Järnvägsmuseets hemsida.