Tågnördar – Kallholsfors
BERÄTTARE: [intro spelas, med äldre pompig musik och olika korta klipp från serien visas] Under några dagar i oktober begav sig ett team av filmare, historiker och järnvägsentusiaster ut i två av järnvägsmuseets motordressiner. Resan resulterade i ett antal kortfilmer: Tågnördarna.
[filmer från en motordressin som rullar på rälsen och stannar vid en gammal fabrik]
HENRIK REUTERDAHL: [Bengt, Emelie och Henrik står framför fabriken och pratar] Så.
EMELIE SVENSSON: Nu står vi alltså i Kallholsfors.
BENGT SANDHAMMAR: [Bilder på kalkfabriken visas. Den är stor och består av flera byggnader med vid puts som fasad, varvat med film på pratet framför fabriken] Ja, Kallholsfors. Nu är vi på Bollnäs-Orsabanan och den här fina fabriken som finns i bakgrunden här, den tillverkar då kalk som bryts upp bakom här, kalk av lite olika kvalitéer då, och det har varit en otroligt intensiv verksamhet genom åren med många anställda. Och om man tar den här tolv mil långa järnvägen mellan Bollnäs och Orsa så var kalkbruket den i särklass största godskunden genom åren, i alla fall om man räknas i ton. Så det har varit väldigt mycket transporter härifrån. Det fungerar ju fortfarande som ni hör va, men det kan hända att det kommer att blomma upp igen rejält, så att man bryter ju kalk på norra Gotland som det här företaget som heter Nordkalk också äger och där håller det på att ta slut och den så har det varit väldigt massa stridigheter om den här kalkbrytningen, och det är väl inte avgjort än riktigt i domstolarna, men skulle det vara så att det blir stopp på Gotland, då kommer det här att användas mycket, mycket mer och förhoppningsvis järnvägarna också då förstås.
EMELIE SVENSSON: Ja.
HENRIK REUTERDAHL: Visst är det så att LKAB har köpt kalk härifrån ganska nyligen?
BENGT SANDHAMMAR: Ja, det har gått provtransporter och då har det gått egentligen, ja, för första gången faktiskt så kan man säga att det på allvar har gått transporter efter hela inlandsbanan, alltså ända från Orsa och upp till Gällivare, och så har det inte varit förut att man har kört så långa sträckor utan man har kört vissa bitar, och vi hoppas ju att det ska återkomma igen då och bli transporter härifrån.
HENRIK REUTERDAHL: [Miljöbilder visas på de stora skogarna runt, och mer bilder på den slitna fabriken] Men i dag då, den här banan har bara det som kund så att säga banan då Orsa-Furudal? Det är ingen annan godstrafik i dag här?
BENGT SANDHAMMAR: Nej, inte godstrafik. Det finns ju ett stort sågverk som heter Hedlunds och husfabrik uppe i Furudal, de körde hemskt mycket på järnväg förut och de håller på att expandera va så man ska aldrig säga aldrig, det kan bli mer. Fabriken här uppe bakom är ju en fantastik miljö. [Man ser några småbjörkar som växer på ena taket] Den är lite sliten. Jag vet inte om det syns på filmen, men man kan ju se att det växer ett litet träd där på själva fabriken där borta. [skrattar]
HENRIK REUTERDAHL: Ja, titta ja.
EMELIE SVENSSON: Oj.
BENGT SANDHAMMAR: Det kan ju vara lite symboliskt för ett visst förfall, men samtidigt är det charmigt.
HENRIK REUTERDAHL: Sen var detta också en mötesplats vid järnvägsstationen här.
BENGT SANDHAMMAR: [Gamla fotografier på hur det såg ut när fabruken var i bruk. Det fanns ett litet mintgrönt stationshuset bredvid] Åh ja, man kunde kliva på tåget här och det finns ett litet stationshus här borta intill. Kallholsfors, ja.
EMELIE SVENSSON: [Bengt, Emelie och Henrik står framför fabriken och pratar] Ja. Men samhället heter Kallhol. Varför har stationen fått ett annat namn?
BENGT SANDHAMMAR: Samhället heter Kallhol. Ja, alltså jag tror att det var så att det fanns förväxlingsrisk så då la de ofta på något litet extra namn på slutet tror jag. Det fanns ju otroligt många järnvägsstationer förr i tiden och det händer ofta att saker och ting hamnade fel faktiskt, så att jag skulle tro att det är förklaringen.