1988 - SJ delas

Var världen svartvit förr? Nej förstås inte, men frågan är kul när barnbarn kanske ställer den till den äldre generationen. Men uttrycket skulle kunna sägas gälla SJ i början på 1980-talet. Verkligheten för SJ var ansträngd med minskad trafik, för stor kostym, och med minskade intäkter samt stigande kostnader och underskott var kravet stort att något måste göras, skutan måste ändra kurs, tåget måste ut på huvudspåret och lämna stoppbocken.

Resultatet blev att 1988 fick Statens Järnvägar en ny generaldirektör som hette Stig Larsson, han kom från näringslivet och telekomföretaget Ericsson. Nu skulle det bli andra tongångar. Politikerna hade fattat beslut om att SJ skulle delas upp i två delar, en som skötte trafiken, SJ, och en som ansvarade för banunderhåll och byggande av nya banor, Banverket. Den historiekunnige kan dra paralleller till det som skedde exakt hundra år innan (se 1888).

Stig Larsson drog i gång en medveten satsning på att göra något åt koncernen, det skulle bli ”Nya SJ”. Man etablerade ett åtgärdsprogram som kan ses som ett av det mest geniala som skapats nämligen 100 punkter på 3 år. En massiv annonskampanj inom och utom SJ för att medvetandegöra att något nytt var på gång. ”Nu kom färgen in i SJ”

Fanns det nu helt plötsligt pengar för detta? Nej, Stig Larsson hade bett om ökade anslag men hade fått nej och lösningen blev att sälja ut fordonsparken till amerikanska och kanadensiska pensionsstiftelser/banker och leasa fordonen tillbaka och på så vis frigöra medel för att kunna lägga pengar på bl.a. 100-punktsprogrammet.

Det kan nämnas att återköpen av fordonen slutfördes 2012 för att återigen vara ägd av SJ AB och svenska staten.